Ända till Luxenburg var Colin en solstråle både i bil och utanför så vi tänkte att det här går ju toppen. Men skenet bedrar... Mellan Luxenburg och Dijon visade han sitt rätta jag, ingenting hjälpte, han va arg! Inte mat, inte napp, inte vatten, inte leksak.. Till slut tog jag fram spegeln, han ser sig själv och slutar skrika. Han ler, han pratar och har skit kul! Det blev räddningen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar