Idag har jag varit och pratat med en aurorabarnmorska på Karolinska sjukhuset, jag förväntade mig att vi skulle prata om mina förlossnings rädslor och förhoppningen va att jag skulle få hjälp. Jag vill inte föda vaginalt i och med att min kära lilla pojke är en relativt stor pojke har det visat sig på tillväxtultraljud. Att jag har diabetes typ 1 sedan 13 år tillbaka hjälper ju inte direkt rädslan, barn till kvinnor med diabetes typ 1 har en tendens att bli "tjockare" än normalt. Har man diabetes typ 1 får man heller inte gå över 40 veckor, vilket betyder att risken för igångsättning är ganska mycket större än vid en normal graviditet, igångsatt blir jag bara inte när jag ska föda ett stort barn, så mycket litar jag inte på min kropp.
Samtalet var iaf helt värdelöst, det höll på i 1 timme, hon pratade på om att man kan känna sig ensam i slutet av en graviditet och blablaba.. sista halvtimmen lyssnade jag inte ens längre, satt bara och nickade. Det slutade med att jag gick ner till min barnmorska på specialmödravården och jag bröt ihop totalt, kände att ingen lyssnar på mig, alla bara pratar om allt negativt ett kejsarsnitt innebär. Medan jag känner att nu när det gått 31 veckor och jag fortfarande går och oroar mig, jag sover knappt längre och vill bara kunna känna mig trygg..
Som tur är så har jag bästa barnmorskan, hon gick med mig in till läkaren och satt där med mig när jag förklarade hur jag kände, att jag inte kan njuta av min graviditet när jag bara är orolig och att jag vill sova på nätterna istället för att tänka. Min läkare (som tyvärr gått i pension men var där just idag) satte direkt in en tid för kejsarsnitt, inget snack om saken. Nu kan jag äntligen andas igen, har ingen stor börda på axlarna som bara tynger ner mig, äntligen kan jag njuta av att bära vår lilla son i min mage ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar