Tänk om...

P, tänk om du förstått det tidigare, bara låtit dig själv vara svag för en gång skull och gått till doktorn i tid, då kanske du fortfarande hade kommit ner för stentrappen med dina tuffa solglasögon och den mystiska väskan i handen och sett undran i allas ögon, den ständiga frågan "vilket humör är lillchefen på idag ?" men det spelade aldrig riktigt någon roll för tillslut så kunde du inte låta bli att klämma fram ett leende. Allitd glimten i ögat, du kunde driva med mig så jag inte förstod ett piss av vad du sa eller höll på med men alltid med glimten i ögat och på något sätt gjorde det inte något att jag inte förstod, det värmde ändå alltid, det va ju du. Du kunde inte vara så sträng som du trodde, leendet slipprade alltid fram till slut och jag är glad att jag var ledig samma sag som du, för det betydde att du jobbade de dagar jag jobbade. Iaf på Teneriffa och på Mallis såg jag dig ju varje dag iaf. Du fick mig på gott humör jämt och då Ls åkte tillbaka till Sverige så fanns du där för mig och det var du som fick mig på fötter igen och gav mig modet att stanna kvar. Jag önskar bara att du kunde förstå då att du inte va så tuff som du trodde och det behövdes inte heller, du hade våran fulla respekt hela tiden. Våga visa dig svag! Tänk om någon hade kunnat få in det i din hjärna.. tänk om!

Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig!

Kunde du inte fått stanna hos oss ? Vänta lite, vänta lite som du alltid brukade säga.

Här kom han ner för trappan med skjortan halft instoppad i byxorna och solbrillorna på, hade vi lite att göra smet han ut igen med telefonen mot örat och cirkulerade. Ingen visste vad som försegick i hans huvud eller vem han pratade med (för det mesta halft skerk åt) i luren, mystiska P. Vår saknade mystiska P !